NBV-festivalen 1980, 10 juni

EN VANLIG MäNNISKA

NBVs teaterverkstad i Stockholm

Detta är en föreställning som ställer höga krav på sin publik. Det gäller att både hänga med och tänka själv. Det är verkligen inget fel - men det finns stora risker med att arbeta så. Om det inte ändå blir ganska tydligt vad man vill berätta och om inte själva formen skapar en sorts förtrollning, så hamnar man lätt i det pretentiösa. Detta är ett evigt dilemma för en modernistisk, prövande konst - och dit hör denna föreställning.
För min personliga del ligger föreställningen lite farligt nära just det pretentiösa, att liksom lägga sig ovanför publikens huvuden och vara nöjd med det. Men jag ser också att föreställningens inre attityd nog inte vill vara sådan, att den vill kommunicera. Och mitt helhetsintryck blir mest positivt: Beröm åt viljan att tala ett personligt konstspråk och åt ett engagemang i en svår problematik som man vill diskutera. Det är bara det att genomförandet skapar fler frågor än utropstecken.
Det här valda scenspråket är i sammanhanget mycket intressant. Föreställningen handlar ju om förtrycket i ett totalitärt land och många föreställningar från just sådana länder brukar se ut lite grand på det här viset. Då pga omöjligheten att få tala öppet på det sätt vi är vana vid. Jag kan inte låta bli att undra varför denna föreställning talar detta språk: Inspirerat av öst-föreställningar eller som en följd av den inre handlingen? I båda fallen blir hur som helst motivet för val av stil och språk ganska svagt.
Tittar man på föreställningen sådan den ser ut, utan principiella filosofier som de ovanstående, så finns också mycket att diskutera.Här finns bara plats för några frågor:
Jag tycker att föreställningen haltar, att det finns en vacklan mellan en blyg försiktighet och en öppet provocerande ton. De mer provocerande inslagen känns för mig lite pubertetsmässiga när de inte motiveras av en ton i hela föreställningen. Ett konkret exempel: Den sexuellt anspelande scenen med geväret blir något man tittar på på alldeles fel sätt, så kort stund efter att ha sett samma gevär bara ytterst försiktigt få antyda bajonetthugg. Varför så ivrig att provocera i det ena fallet och så räddhågad i det andra?
Oavsett om man vill skapa en symbolisk berättelse som publiken aktivt måste försöka ta till sig, så är tidsförflyttningar och flera andra viktiga informationer till publiken alltför vaga. Jag kan tänka mig att man velat förmedla något av en osäkerhetskänsla ut till åskådarna, en upplevelse av det totalitära trycket. Men en sådan osäkerhet måste nog ändå luta sig mot en annan trygghet i åskådarrollen: Att ha en mera omfamnande koll på vad man ser, för att vara i stånd att sedan gå in i det. Resultatet blir alltför lätt annnars en osäkerhet som leder till ointresse.
Dramatiseringen av Kertesz roman (som jag inte känner till) är nog alltför fragmentarisk och osäker i formen för att kunna lyftas fram av spel och regi. En ganska fin intensitet i spelet fungerar faktiskt mot sina syften ibland: Förstärker oåtkomligheten, ökar avståndet mellan scen och salong så att man känner sig lite grand som smygtittare i stället för att ryckas med av intensiteten.
Men alla mina invändningar till trots så tycker jag att jag vill berömma en ovanligt stark konstnärlig uttrycksvilja, ett sökande som bör kunna leda mycket längre.

Claes Englund