NBV-FESTIVALEN 1980  tisdag 10 juni

EN VANLIG MäNNISKA
efter en roman av Akos Kertesz (Makra - en vanlig människa)
Dramatisering, regi, scenografi samt i rollerna
Gabriella Hagelberg och Mats Blückert
Gruppen från NBVs teaterverkstad, Stockholm

Detta är en pjäs som det troligtvis är svårt att tränga in i och förstå utan andra erfarenheter än den svenska vardagens. Författaren till romanen som textmaterialet hämtats ur, är ungrare. Den scenversion som Gabriella Hagelberg och Mats Blückert skapat, utgör fragment ur romanen och följer såvitt jag förstår heller inte händelseförloppet i hela romanen utan endast den första delen.

Pjäsen använder en berättarteknik som inte är så vanlig i svensk teater men som man ofta kan möta i östländerna där man är van att snabbt koppla fragment och antydningar till politiska realiteter - där det som inte sägs ibland kan vara det som sägs klarast.

Det är en starkt politiskt laddad pjäs och den har koncentrerats på tvä människor vars situation den belyser, men är för den skull inte enbart en berättelse om dessa två. Bakom dem och deras situation finns ett helt folk av Makra och Vali - människor med olika relationer till det system de befinner sig i.

Så vitt jag förstår börjar pjäsen med den s.k. Ungernkrisen 1956 - det var då Sovjetunionen brötsig in med våld för att återföra utvecklingen i banor som passade dem och bröt sönder den framtidsbild som innehöll drömmen om skönhet och frihet - det som den röda sidenfanan står för i Valis medvetande. "Socialismen med mänskligt ansikte" som den senare kom att kallas när proceduren upprepades 13 år senare i Tjeckoslovakien.

Det som hände förändrade livssituationen för människorna. Myndigheterna ägnade särskild uppmärksamhet åt dem som hade släktingar i väst - släktkänslan kan vara farlig och måste utplånas, ersättas med det brutala våldet.Men framlockad brutalitet är oberäknelig - den kan komma till uttryck även i civila sammanhang.

Så går det för Makra - den vanliga människan. Han tvingas lämna sin hemort och fly tillden stora staden där han hittar Vali som tar hand omhonom och tydligen vill söka förändra honom - utveckla honom till vad hon själv vill bli eller vara. (En planta som flyttas om till en ny miljö måste om den ska överleva anpassa sig) Men Makra är och förblir plåtslagare. Det sociala mönster han växt in i, släpper inte. Han kan inte återvända till sin sociala utgångspunkt. Han kan inte växa in i det nya. Främlingskapet blir för stort. Att lämna landet blir enda utvägen.
För Vali däremot är situationen en annan -hon lever visserligen under trycket men bär fortfarande förhoppningen inom sig och tron på att den fana hon vände ner ändå ska kunna vändas upp igen och fladdra - att förhållandena en gång ska bli sådana att hon kan föda Makra ett barn som är "bara hans" - (inte statens?)

Personligen tycker jag att den föreställning som Gabriella Hagelberg och Mats Blückert här presenterat är en av de viktigare på festivalen, dels därför att det här handlar om en typ av politisk teater som inte håller sig med slagord och schabloner, dels därför att den ger perspektiv på ett våldtagets folks villkor -på varför en del människor som enda utväg väljer flykten och andra väljer att stanna, och slutligen för att de visar oss en sammhällskririk inifrån ett system därkritik är otillåten, otillbörlig - och för den kritiserande oftast farlig.
Visst handlar det om fragment, men för mig framstår föreställningen ändå som en helgjuten bild av ett folks situation - den omöjliga som ändå måste acceepteras som möjlig.
Men nog skulle väl de två som arbetat medden kunna tänka sig - hoppas jag - lägga ner ytterligare arbete på scenografin så att den kan fungera bättre både tekniskt och associationsmässigt.

Einar Bergvin