NBV-FESTIVALEN 1980 tisdag 10 juni
EN VANLIG MäNNISKA
efter en roman av Akos Kertesz (Makra - en vanlig människa)
Dramatisering, regi, scenografi samt i rollerna
Gabriella Hagelberg och Mats Blückert
Gruppen från NBVs teaterverkstad, Stockholm
Detta är en pjäs som det troligtvis är svårt att tränga in i och förstå utan andra
erfarenheter än den svenska vardagens. Författaren till romanen som textmaterialet
hämtats ur, är ungrare. Den scenversion som Gabriella Hagelberg och Mats Blückert
skapat, utgör fragment ur romanen och följer såvitt jag förstår heller inte
händelseförloppet i hela romanen utan endast den första delen.
Pjäsen använder en berättarteknik som inte är så vanlig i svensk teater men som man
ofta kan möta i östländerna där man är van att snabbt koppla fragment och antydningar
till politiska realiteter - där det som inte sägs ibland kan vara det som sägs klarast.
Det är en starkt politiskt laddad pjäs och den har koncentrerats på tvä människor
vars situation den belyser, men är för den skull inte enbart en berättelse om dessa
två. Bakom dem och deras situation finns ett helt folk av Makra och Vali - människor med
olika relationer till det system de befinner sig i.
Så vitt jag förstår börjar pjäsen med den s.k. Ungernkrisen 1956 - det var då
Sovjetunionen brötsig in med våld för att återföra utvecklingen i banor som passade
dem och bröt sönder den framtidsbild som innehöll drömmen om skönhet och frihet - det
som den röda sidenfanan står för i Valis medvetande. "Socialismen med mänskligt
ansikte" som den senare kom att kallas när proceduren upprepades 13 år senare i
Tjeckoslovakien.
Det som hände förändrade livssituationen för människorna. Myndigheterna ägnade
särskild uppmärksamhet åt dem som hade släktingar i väst - släktkänslan kan vara
farlig och måste utplånas, ersättas med det brutala våldet.Men framlockad brutalitet
är oberäknelig - den kan komma till uttryck även i civila sammanhang.
Så går det för Makra - den vanliga människan. Han tvingas lämna sin hemort och fly
tillden stora staden där han hittar Vali som tar hand omhonom och tydligen vill söka
förändra honom - utveckla honom till vad hon själv vill bli eller vara. (En planta som
flyttas om till en ny miljö måste om den ska överleva anpassa sig) Men Makra är och
förblir plåtslagare. Det sociala mönster han växt in i, släpper inte. Han kan inte
återvända till sin sociala utgångspunkt. Han kan inte växa in i det nya.
Främlingskapet blir för stort. Att lämna landet blir enda utvägen.
För Vali däremot är situationen en annan -hon lever visserligen under trycket men bär
fortfarande förhoppningen inom sig och tron på att den fana hon vände ner ändå ska
kunna vändas upp igen och fladdra - att förhållandena en gång ska bli sådana att hon
kan föda Makra ett barn som är "bara hans" - (inte statens?)
Personligen tycker jag att den föreställning som Gabriella Hagelberg och Mats Blückert
här presenterat är en av de viktigare på festivalen, dels därför att det här handlar
om en typ av politisk teater som inte håller sig med slagord och schabloner, dels
därför att den ger perspektiv på ett våldtagets folks villkor -på varför en del
människor som enda utväg väljer flykten och andra väljer att stanna, och slutligen
för att de visar oss en sammhällskririk inifrån ett system därkritik är otillåten,
otillbörlig - och för den kritiserande oftast farlig.
Visst handlar det om fragment, men för mig framstår föreställningen ändå som en
helgjuten bild av ett folks situation - den omöjliga som ändå måste acceepteras som
möjlig.
Men nog skulle väl de två som arbetat medden kunna tänka sig - hoppas jag - lägga ner
ytterligare arbete på scenografin så att den kan fungera bättre både tekniskt och
associationsmässigt.
Einar Bergvin